Dalauppror på gång skriver Expressen och Dagens Nyheter i sina nättidningar på lördagskvällen. Av 85 medlemmar på fp:s Daladistrikts årsmöte var det bara en som reserverade sig mot att distriktet skulle kräva att Leijonborg skulle bytas ut vid höstens landsmöte. Partisekreterare Ullenhag skadad skriver Expressen.
Min prognos - Detta är bara en smul västanvind jämfört med de stormvindar som kommer att blåsa när rättegången om folkpartiets dataspioneri snart b örjar. Det skall bli spännande att höra vad Anna Svalander tycker. Jag har i en debatt i Radio 7 med nämnda Svalander dyrt och heligt lovat att inte ha några som helst synpunktger på vem som skall efterträda Leijonborg. Jag kommer att hålla det löftet. (Svalander hade för en tid sedan det dåliga omdömet att ha synpunkter på vem vi socialdemokrater skulle välja till partiordförande)
Saturday, March 31, 2007
Handels och Bäckström
Det som hände på avtalsfronten under veckan måste vara fullständigt sensationellt. Handelsanställdas förbund och deras motpart Svensk Handel slöt ett avtal på alldeles egen hand. Inga medlare, inget långrotande, inte särskilt mycket vapenskrammel. Då griper Urban Bäckström i Svenskt Näringsliv (SN) in. Ja, han gör det inte själv. Han skickar fram en av sina hejdukar, vice verkställande direktören Jan-Peter Duker som låter meddela att SN kan ine acceptera det träffade avtalet. Nivåerna var för höga sade Duker. Ordföranden i SN är Michael Treschow. För någon månad sedan lät han meddela att svenska direktörer har för låga löner. Direktörer alltså, inte snabbköpsköpskassörskor. Handels medlemmar får för höga löner om de räknas upp med drygt 12 procent på tre år. Direktörerna i de företag där Treschow har ett avgörande inflytande de får höjningar med miljoner på sina mångmiljonersättningar.
Jag har haft skäl att träffa Urban Bäckström vid olika tillfällen under de senaste femton, tjugo åren. Han var statsskreterare på finansdepartementet under de år när Bildtregeringen lyckades med konststycket att på tre korta år fördubbla statsskulden, tredubbla arbetslösheten och fyrdubbla budgetunderskottet. Efter de borgerliga partiernas förlust 1994 blev han riksbankschef. I den funktionen tycker jag han var ganska bra. Alltid påläst, gjorde bra föredragningar, var korrekt även mot socialdemokraterna i Finansutskottet vid utskottets utfrågningar. Men nu måste något ha hänt med den mannen. Hur länge får han sitta kvar? Efter det fullständiga haveri som gamla SAF nuvarande SN råkade ut för genom Bäckströms agerande kan det väl bara vara tal om dagar eller möjligen veckor innan den mannen får "ta sina pinaler och gå". Eller skyller han kanske på Duker eller att han bara försökte leva upp till Treschows, han med de för låga direktörslönerna, förväntningar.
Allt nog - efter tre, fyra dagar undertecknade Svensk Handel och Handelsanställdas förbund exakt samma avtal som Bäckström fyra dagar tidigare förbjudit Svensk Handel att skriva på.
Det som hände i denna fråga var ur alla synvinklar sensationellt. Eller borde vi förutsett det?
Ja, om vi hade vetat det som Expressen, av alla tidningar, avslöjade i veckan var det kanske något helt annat som var det sensationella. Nämligen att Svenskt Näringsliv med direktören Urban Bäckström i spetsen i vintras bjöd in borgerliga ledarskribenter för att "prångla ut bilden att facket av ideologiska skäl önskade en konfliktfylld avtalrörelse för att bråka med en nyvald borgerlig regering". Ja, ja det är tydligen så det går till i den "fina salongerna".
Jag har haft skäl att träffa Urban Bäckström vid olika tillfällen under de senaste femton, tjugo åren. Han var statsskreterare på finansdepartementet under de år när Bildtregeringen lyckades med konststycket att på tre korta år fördubbla statsskulden, tredubbla arbetslösheten och fyrdubbla budgetunderskottet. Efter de borgerliga partiernas förlust 1994 blev han riksbankschef. I den funktionen tycker jag han var ganska bra. Alltid påläst, gjorde bra föredragningar, var korrekt även mot socialdemokraterna i Finansutskottet vid utskottets utfrågningar. Men nu måste något ha hänt med den mannen. Hur länge får han sitta kvar? Efter det fullständiga haveri som gamla SAF nuvarande SN råkade ut för genom Bäckströms agerande kan det väl bara vara tal om dagar eller möjligen veckor innan den mannen får "ta sina pinaler och gå". Eller skyller han kanske på Duker eller att han bara försökte leva upp till Treschows, han med de för låga direktörslönerna, förväntningar.
Allt nog - efter tre, fyra dagar undertecknade Svensk Handel och Handelsanställdas förbund exakt samma avtal som Bäckström fyra dagar tidigare förbjudit Svensk Handel att skriva på.
Det som hände i denna fråga var ur alla synvinklar sensationellt. Eller borde vi förutsett det?
Ja, om vi hade vetat det som Expressen, av alla tidningar, avslöjade i veckan var det kanske något helt annat som var det sensationella. Nämligen att Svenskt Näringsliv med direktören Urban Bäckström i spetsen i vintras bjöd in borgerliga ledarskribenter för att "prångla ut bilden att facket av ideologiska skäl önskade en konfliktfylld avtalrörelse för att bråka med en nyvald borgerlig regering". Ja, ja det är tydligen så det går till i den "fina salongerna".
Ordförande Persson
Alla politiskt intresserade och många, många andra såg säkert något/flera, kanske alla avsnitten i serien "Ordförande Persson". Så också jag. För att gå rakt på sak. För mig var programmen en besvikelse. Alldeldes för mycket "personsnack" (OBS inte Perssonsnack) alldeles för lite om de stora och viktiga politiska frågorna som var aktuella under de tio, nästa elva år intervjuerna gjordes.
Några exempel - varför fick tittarna inte reda på varför Göran Persson ändrade sig om EMU? Vilka argument hade han för "nej", "nej nu", "nej nu, kanske ja senare", "ja". Det hade säkert varit intressant och speglat hur en politiker resonerar vid olika tillfällen.
En annan fråga som inte har belysts alls i den svenska debatten. När Persson som statsminister var i Japan talade han med sina värdar om befolkningsutvecklingen och vilka krav en åldrande befolkning och sjunkande barnafödande ställer på ett samhälleligt pensionssystem. Jag tror att Persson sade ungefär så här på tal om den svenska pensionsreformen. "Jag tror att att medborgarna om några decennier kommer att vara kritiska mot det beslut vi fattat i denna fråga i Sverige". Jag har inte sett eller hört en enda journalist ta upp denna tråd. Vad menade Persson? Hur tänkte han? Ett tredje exempel - Hur kände det för Persson under de svåra saneringsåren efter Bildtregeringens vanstyrsel? Det som ledde till ett formidabelt ekonomiskt moras? Ett moras som han först som finansminister sedan som statsminister och socialdemokratisk partiordförande tillsammans med den socialdemokratiska riksdagsgruppen och i samarbete med först vänsterpartiet och sedan centerpartiet fick reda upp. Han var den mest utsatte under dessa år. Hur kändes det? Hur resonerade han? Var det något han velat göra på något annat sätt? Frågorna är många och svaren mycket, mycket få på dessa så stora frågor. Varför kom inte detta upp? I mer än hundra timmars intervjuer måste väl detta finnas med. Vi som vill veta svaren får väl lita på att vi får dessa i någon av de böcker som har aviserats.
Sammanfattningsvis - Något som kunde blivit riktigt bra blev egentligen ganska, för att inte säga riktigt, dåligt.
Några exempel - varför fick tittarna inte reda på varför Göran Persson ändrade sig om EMU? Vilka argument hade han för "nej", "nej nu", "nej nu, kanske ja senare", "ja". Det hade säkert varit intressant och speglat hur en politiker resonerar vid olika tillfällen.
En annan fråga som inte har belysts alls i den svenska debatten. När Persson som statsminister var i Japan talade han med sina värdar om befolkningsutvecklingen och vilka krav en åldrande befolkning och sjunkande barnafödande ställer på ett samhälleligt pensionssystem. Jag tror att Persson sade ungefär så här på tal om den svenska pensionsreformen. "Jag tror att att medborgarna om några decennier kommer att vara kritiska mot det beslut vi fattat i denna fråga i Sverige". Jag har inte sett eller hört en enda journalist ta upp denna tråd. Vad menade Persson? Hur tänkte han? Ett tredje exempel - Hur kände det för Persson under de svåra saneringsåren efter Bildtregeringens vanstyrsel? Det som ledde till ett formidabelt ekonomiskt moras? Ett moras som han först som finansminister sedan som statsminister och socialdemokratisk partiordförande tillsammans med den socialdemokratiska riksdagsgruppen och i samarbete med först vänsterpartiet och sedan centerpartiet fick reda upp. Han var den mest utsatte under dessa år. Hur kändes det? Hur resonerade han? Var det något han velat göra på något annat sätt? Frågorna är många och svaren mycket, mycket få på dessa så stora frågor. Varför kom inte detta upp? I mer än hundra timmars intervjuer måste väl detta finnas med. Vi som vill veta svaren får väl lita på att vi får dessa i någon av de böcker som har aviserats.
Sammanfattningsvis - Något som kunde blivit riktigt bra blev egentligen ganska, för att inte säga riktigt, dåligt.
Tuesday, March 13, 2007
Nullitet sa´ Odenberg
Mikael Odenberg (m) föreslår i en proposition att Försvarets radioanstalt skall få rätt att avlyssna allt data- och teletrafik som passerar Sveriges gränser.
Tomas Bodström s) säger att förslaget håller inte måttet och därför bör det avvisas.
På detta replikerar Odenberg"Jag betraktar Bodström som en nullitet. (Nullitet enl. uppslagsboken - betydelselöshet, ogiltighet, obetydlig person eller sak).
Jag känner Odenberg. Han var nämligen vice ordförande i Finansutskottet när jag var ordförande där. Min artighet och min respekt även för politiska motståndare gör att jag aldrig skulle komma på idén att använda sådana uttryck, eller något liknande, om Odenberg eller för den delen någon annan borgerlig företrädare.
En önskan har jag dock. Jag hoppas att alla tv- och radiokanaler släpper fram Odenberg så ofta det någonsin går. Jag är övertygad om att vi socialdemokrater tjänar på det. Försvarsministerns stöddighet och överklassfasoner som uttrycks exempelvis genom att använda sådana uttryck om en företrädare för oss socialdemokrater är bara till fördel för vårt parti.
Tomas Bodström s) säger att förslaget håller inte måttet och därför bör det avvisas.
På detta replikerar Odenberg"Jag betraktar Bodström som en nullitet. (Nullitet enl. uppslagsboken - betydelselöshet, ogiltighet, obetydlig person eller sak).
Jag känner Odenberg. Han var nämligen vice ordförande i Finansutskottet när jag var ordförande där. Min artighet och min respekt även för politiska motståndare gör att jag aldrig skulle komma på idén att använda sådana uttryck, eller något liknande, om Odenberg eller för den delen någon annan borgerlig företrädare.
En önskan har jag dock. Jag hoppas att alla tv- och radiokanaler släpper fram Odenberg så ofta det någonsin går. Jag är övertygad om att vi socialdemokrater tjänar på det. Försvarsministerns stöddighet och överklassfasoner som uttrycks exempelvis genom att använda sådana uttryck om en företrädare för oss socialdemokrater är bara till fördel för vårt parti.
Wednesday, March 07, 2007
Girighet över alla gränser
Under sista hälften av 90-talet ledde jag en arbetsgrupp som den socialdemokratiska partistyrelsen tillsatt.Vår uppgift var bland annat att fundera på vad som kunde göras åt de då vanliga ”orimliga avgångsvederlagen”.
Gruppen kallades i medierna för fallskärmsgruppen. Skälet till att gruppen tillsattes var att upprördheten var stor för att direktörerna beviljades, eller beviljade varandra, jättelika avgångsvederlag. Det största vi i vår grupp då fann var på 58 miljoner. Det fick en direktör i ett skogsbolag när att han fick gå. Detta var dock bara det officiella skälet. Så småningom blev det känt att det var inte på det sättet. Direktören ifråga hade själv sagt upp sig. Varför styrelseordförande i det berörda bolaget beviljat avgångsvederlaget blev aldrig känt. I debatten krävdes då ofta att det skulle införas en särskild ”fallskärmsskatt”. Vi försökte förklara att detta inte var praktiskt genomförbart av det enkla skälet att då skulle avgångsvederlagen bara ”döpas om” till något annat. Vår argumentation gick i stället på linjen att bolagsstyrelserna och direktörerna borde besinna sitt ansvar. De borde inse att var man ledare så hade man ett särskilt ansvar. Nåväl – fallskärmarna försvann, men dessvärre ersattes de av andra konstiga konstruktioner. Det var bonusar eller väldiga pensionsavtal. Det största vi känner till var det som Barnevik fick på drygt 900 miljoner. Girigheten har som bekant inga gränser.
När jag började på mitt första arbete på 50-talet var ackordsarbete det vanliga på syfabrikerna i Borås och Sjuhäradsbygden. Sömmerskorna måste ha ackord för att jobba på., var uppfattningen bland direktörerna. Numera är det tydligen samma direktörer eller snarare deras efterföljare, som måste ha denna löneform för att göra bra insatser.
Denna vår pågår den största avtalsrörelser på flera decennier i vårt land. I vanlig ordning kräver arbetsgivarorganisationerna i stort sett lönestopp. Ja 3.9 procent är i varje fall för mycket anser exempelvis Teknikföretagen.
Tidningen Dagens Arbete (d.a.) har kollat löneutvecklingen på arbetstagarsidan och chefsidan inom de företag som tillhör arbetsgivarorganisationer Teknikföretagen. Mellan 2003 och 2005 steg den taxerade inkomsten för de 26 ledamöterna i Teknikföretagens styrelse med 83 procent. Arbetarna i de företag som dess chefer ledde steg under samma tid med drygt 6 procent. Sedan kommer dessa herrar som fått 83 procent och säger till de anställda – 3.9 procent är för mycket och dessutom vill vi ha öppningsklausuler. Öppningsklausuler innebär att man vill ha inskrivet i avtalet att man lokalt skall kunna förhandla om lägre löner och längre arbetstid än det centrala avtalet föreskriver. Förhandlingschefen för Teknikföretagen Karl-Olof Stenqvist, han som tycker att 3.9 procent löneökning för metallarbetarna är för mycket, har inga synpunkter på att ledamöterna i hans styrelse på tre år fått 83 procent. ”Vi äger inte den frågan. Det där måste göras upp på det enskilda företagen”.
Under många år har löntagarsidan tagit stort ansvar i löneförhandlingarna. Det har, tillsammans med den socialdemokratiska ekonomiska politiken, lett till reallöneökningar. Nu är det dags för direktörerna att försöka leva upp till rollen som ledare. De borde inse att det är orimligt att de som leder företagen har inte bara tjugo, utan trettio, fyrtio till och med femtio gånger så mycket i lön som de som arbetar i företagen de leder.
Gruppen kallades i medierna för fallskärmsgruppen. Skälet till att gruppen tillsattes var att upprördheten var stor för att direktörerna beviljades, eller beviljade varandra, jättelika avgångsvederlag. Det största vi i vår grupp då fann var på 58 miljoner. Det fick en direktör i ett skogsbolag när att han fick gå. Detta var dock bara det officiella skälet. Så småningom blev det känt att det var inte på det sättet. Direktören ifråga hade själv sagt upp sig. Varför styrelseordförande i det berörda bolaget beviljat avgångsvederlaget blev aldrig känt. I debatten krävdes då ofta att det skulle införas en särskild ”fallskärmsskatt”. Vi försökte förklara att detta inte var praktiskt genomförbart av det enkla skälet att då skulle avgångsvederlagen bara ”döpas om” till något annat. Vår argumentation gick i stället på linjen att bolagsstyrelserna och direktörerna borde besinna sitt ansvar. De borde inse att var man ledare så hade man ett särskilt ansvar. Nåväl – fallskärmarna försvann, men dessvärre ersattes de av andra konstiga konstruktioner. Det var bonusar eller väldiga pensionsavtal. Det största vi känner till var det som Barnevik fick på drygt 900 miljoner. Girigheten har som bekant inga gränser.
När jag började på mitt första arbete på 50-talet var ackordsarbete det vanliga på syfabrikerna i Borås och Sjuhäradsbygden. Sömmerskorna måste ha ackord för att jobba på., var uppfattningen bland direktörerna. Numera är det tydligen samma direktörer eller snarare deras efterföljare, som måste ha denna löneform för att göra bra insatser.
Denna vår pågår den största avtalsrörelser på flera decennier i vårt land. I vanlig ordning kräver arbetsgivarorganisationerna i stort sett lönestopp. Ja 3.9 procent är i varje fall för mycket anser exempelvis Teknikföretagen.
Tidningen Dagens Arbete (d.a.) har kollat löneutvecklingen på arbetstagarsidan och chefsidan inom de företag som tillhör arbetsgivarorganisationer Teknikföretagen. Mellan 2003 och 2005 steg den taxerade inkomsten för de 26 ledamöterna i Teknikföretagens styrelse med 83 procent. Arbetarna i de företag som dess chefer ledde steg under samma tid med drygt 6 procent. Sedan kommer dessa herrar som fått 83 procent och säger till de anställda – 3.9 procent är för mycket och dessutom vill vi ha öppningsklausuler. Öppningsklausuler innebär att man vill ha inskrivet i avtalet att man lokalt skall kunna förhandla om lägre löner och längre arbetstid än det centrala avtalet föreskriver. Förhandlingschefen för Teknikföretagen Karl-Olof Stenqvist, han som tycker att 3.9 procent löneökning för metallarbetarna är för mycket, har inga synpunkter på att ledamöterna i hans styrelse på tre år fått 83 procent. ”Vi äger inte den frågan. Det där måste göras upp på det enskilda företagen”.
Under många år har löntagarsidan tagit stort ansvar i löneförhandlingarna. Det har, tillsammans med den socialdemokratiska ekonomiska politiken, lett till reallöneökningar. Nu är det dags för direktörerna att försöka leva upp till rollen som ledare. De borde inse att det är orimligt att de som leder företagen har inte bara tjugo, utan trettio, fyrtio till och med femtio gånger så mycket i lön som de som arbetar i företagen de leder.
Thursday, March 01, 2007
Systemskifte 1
Under nästan varje valrörelse de senaste decennierna har moderaterna lovat/hotat (välj ord själv) med att om de fick chansen skulle de genomföra ett systemskifte i vårt land. I valrörelsen 2006 gjorde de tvärtom. I sitt numera beryktade tal i Vaxholm i augusti valåret lovade Fredrik Reinfeldt, att oavsett vad vi socialdemokrater föreslog på välfärdsområdet så skulle moderaterna lova mera. Inte skulle det bli något systemskifte. Reinfeldt försökte tvärtom framställa sig och sitt parti som "lite bättre socialdemokrater". Nu börjar facit komma.
- Vinstgivande statliga företag skall säljas ut. Det är alltså de företag som vi alla äger tillsammans. Utförsäljningsminister Mats Odell skall nu sälja vår gemensamma egendom. Intäkterna skall han använda, säger han, till att betala av på statsskulden.
Några reflektioner om detta. Efter stora uppoffringar från svenska folket, med socialdemokraterna i ledningen, lyckades vi röja upp i det moras Bildt, Odell och compani lyckades ställa till med under tre korta år 1991-94. Som en följd av vårt uppröjningsarbete har räntorna gått ner till en tredjedel, ja kanske t.o.m en fjärdedel av vad det var efter misskötseln under de tre åren i början på 90-talet. De statliga företag som nu Odell skall sälja ut på Marknaden, den så heliga med stort M, går utomordentligt bra. Jag har räknat lite grann på detta. Under de senaste fem, sex åren har värdestegringen på dessa företag och utdelningen till ägaren, staten alltså vi alla, varit två och halv till tre gånger så hög som den minskade räntekostnad som en avbetalning av statsskulden skulle leda till. Det finns alltså inte några som helst ekonomiska skäl för att sälja. Det handlar bara om ideologi. Vi skall enligt den borgerliga regeringen inte äga något gemensamt. Låt kapitalisterna ta över, tycks devisen vara.
- Hela den svenska modellen på arbetsmarknaden, med kollektivavtal, starka fackliga organisationer ifrågasätts, inte med ord utan med handling. Låt mig i dag ta bara ett enda exempel. Som jag skrev om i förra inlägget hotar arbetsmarknadsministern med att ingripa om inte avtalet mellan Byggindustriföreningen och Byggnadsarbetareförbundet blir som han vill.
- Väldiga förändringar i ägandet förbereds inom skola, sjukvård, omsorg och boende för att ta några exempel. Göran Hägglund satt ju med "sina medarbetare" (inte min formulering det är Hägglunds" på presskonferensen) bl.a. Urban Bäckström VD i Svenskt Näringsliv och talade om hur han skall sälja ut sjukhus.
Jag ärt alldeles övertygad om att detta är barfa början. Vad Reinfeldt, Olofsson, Leijonborg och Hägglund planerar kan vi bara ana. Deras ambitioner är att skapa ett helt nytt samhälle. Var det det de talade om i valrörelsen? Nej - budskapet var "inget systemskifte". Nu är det systemskifte de genomför.
Det finns skäl att återkomma i denna fråga.
- Vinstgivande statliga företag skall säljas ut. Det är alltså de företag som vi alla äger tillsammans. Utförsäljningsminister Mats Odell skall nu sälja vår gemensamma egendom. Intäkterna skall han använda, säger han, till att betala av på statsskulden.
Några reflektioner om detta. Efter stora uppoffringar från svenska folket, med socialdemokraterna i ledningen, lyckades vi röja upp i det moras Bildt, Odell och compani lyckades ställa till med under tre korta år 1991-94. Som en följd av vårt uppröjningsarbete har räntorna gått ner till en tredjedel, ja kanske t.o.m en fjärdedel av vad det var efter misskötseln under de tre åren i början på 90-talet. De statliga företag som nu Odell skall sälja ut på Marknaden, den så heliga med stort M, går utomordentligt bra. Jag har räknat lite grann på detta. Under de senaste fem, sex åren har värdestegringen på dessa företag och utdelningen till ägaren, staten alltså vi alla, varit två och halv till tre gånger så hög som den minskade räntekostnad som en avbetalning av statsskulden skulle leda till. Det finns alltså inte några som helst ekonomiska skäl för att sälja. Det handlar bara om ideologi. Vi skall enligt den borgerliga regeringen inte äga något gemensamt. Låt kapitalisterna ta över, tycks devisen vara.
- Hela den svenska modellen på arbetsmarknaden, med kollektivavtal, starka fackliga organisationer ifrågasätts, inte med ord utan med handling. Låt mig i dag ta bara ett enda exempel. Som jag skrev om i förra inlägget hotar arbetsmarknadsministern med att ingripa om inte avtalet mellan Byggindustriföreningen och Byggnadsarbetareförbundet blir som han vill.
- Väldiga förändringar i ägandet förbereds inom skola, sjukvård, omsorg och boende för att ta några exempel. Göran Hägglund satt ju med "sina medarbetare" (inte min formulering det är Hägglunds" på presskonferensen) bl.a. Urban Bäckström VD i Svenskt Näringsliv och talade om hur han skall sälja ut sjukhus.
Jag ärt alldeles övertygad om att detta är barfa början. Vad Reinfeldt, Olofsson, Leijonborg och Hägglund planerar kan vi bara ana. Deras ambitioner är att skapa ett helt nytt samhälle. Var det det de talade om i valrörelsen? Nej - budskapet var "inget systemskifte". Nu är det systemskifte de genomför.
Det finns skäl att återkomma i denna fråga.
Littorin ämnar överpröva avtal
Så bekände han då färg - moderaten Sven Otto Littorin. I motsats till Maud Olofsson (c) och Göran Hägglund (kd) har Littorin försökt framställa sig som "kollektivavtalskramare", men så fort det bränner till så avslöjar han sig själv. I dag, 1 mars, låter arbetsmarknadsministern meddela att om inte förhandlingsresultatet mellan parterna på byggsidan om de s.k. granskningsavgifterna blir som han vill så kommer han att överpröva kollektivavtalet i den delen. Littorin har dessutom det dåliga omdömet att i oträngt mål ställa sig på arbetsgivarnas sida. Så var det med den respekten för den svenska modellen med förhandlingar och avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.
För övrigt - kan inte någon, kanske någon i den moderata riksdagsgruppen, tala om för Littorin att han faktiskt inte kan lagstifta - det är riksdagen som gör det.
För övrigt - kan inte någon, kanske någon i den moderata riksdagsgruppen, tala om för Littorin att han faktiskt inte kan lagstifta - det är riksdagen som gör det.
Thursday, February 22, 2007
Bildt till salu
Rubriken är inte min utan tidningen Expressen. På ledarplats följer man i dag 22.2. upp sina tidigare nyhetsartiklar om utrikesministern. Det börjar bli lite för mycket blodspengar i en svensk utrikesministers plånbok slår ledarskribenten fast. Lite för mycket lögner och undanflykter också, fortsätter man. Hans (Bildts) tid i Arvfurstens palats rymmer fler osanningar och smutsiga skandaler än någon annan ministers i modern tid, menar Expressen.
Med överklassens naturliga säkerhet viftar Bildt bort alla invändningar. Om han inte gillar vad man säger eller frågar tar han till sitt patentknep. Använder sig av frågarens förnamn och höjer på ögonbrynen och pekar med hela handen och säger eller i varje fall antyder att man inget vet och inget har förstått. Detta är inget nytt. Jag kommer ihåg överlägsenheten från hans statsministertid och har själv varit utsatt för den.
Allt detta är allvarligt, men allvarligare, mycket allvarligare, är att han, eller är det regeringen, har ändrat svensk utrikespolitik. Den moderatledda regeringen har svängt i synen på folkmordet i Darfur. Darfur där Lundin Oil, bolaget som till för några månader sedan hade en viss Carl Bildt i styrelsen, har stora oljeintressen.
När Reinfeldt får frågor om utrikesministern och hans mer eller mindre konstiga affärer i rysk gas, afrikansk olja, turkiska militärpensioner och amerikanska vapen säger statsministern bara att han har förtroende för Carl Bildt och dessutom antyder han att kritiken handlar om avundsjuka.
Den här överlägsenheten håller ine längre. Jag säger som Nils Schwartz i Expressen - "I vilket fall är han (Bildt) en skandal som svensk utrikesminister" eller för att citera avslutningen på den nyss nämnda ledarartikeln. "Bildt bör återgå atill att sälja sig dyrt på den internationella marknaden"
Med överklassens naturliga säkerhet viftar Bildt bort alla invändningar. Om han inte gillar vad man säger eller frågar tar han till sitt patentknep. Använder sig av frågarens förnamn och höjer på ögonbrynen och pekar med hela handen och säger eller i varje fall antyder att man inget vet och inget har förstått. Detta är inget nytt. Jag kommer ihåg överlägsenheten från hans statsministertid och har själv varit utsatt för den.
Allt detta är allvarligt, men allvarligare, mycket allvarligare, är att han, eller är det regeringen, har ändrat svensk utrikespolitik. Den moderatledda regeringen har svängt i synen på folkmordet i Darfur. Darfur där Lundin Oil, bolaget som till för några månader sedan hade en viss Carl Bildt i styrelsen, har stora oljeintressen.
När Reinfeldt får frågor om utrikesministern och hans mer eller mindre konstiga affärer i rysk gas, afrikansk olja, turkiska militärpensioner och amerikanska vapen säger statsministern bara att han har förtroende för Carl Bildt och dessutom antyder han att kritiken handlar om avundsjuka.
Den här överlägsenheten håller ine längre. Jag säger som Nils Schwartz i Expressen - "I vilket fall är han (Bildt) en skandal som svensk utrikesminister" eller för att citera avslutningen på den nyss nämnda ledarartikeln. "Bildt bör återgå atill att sälja sig dyrt på den internationella marknaden"
Krämarna på podiet
Så satt de där på podiet. Krämarna som vill sälja ut svensk sjukvård till kapitalet. Från vänster till höger - Ari Kirvesniemi, förbundsdirektör Vårdföretagen, Anna-Karin Eklund, ordförande Vårdförbundet, Göran Hägglund (kd), socialminister, Eva Nilsson Bågenholm, ordförande Läkarförbundet. Torbjörn Larsson, Ersta och Urban Bäckström, verkställade direktör, Svenskt Näringsliv.
Med illa dold förtjusning säger Göran Hägglund efter sin inledning som var sprängfylld med floskler. "Då skall jag be att få överlämna ordet till mina medarbetare här på podiet" - och de ställde villigt upp. Den ene efter den andre talade om hur bra det skulle bli när våra gemensamma skattepengar blir vinster i vårdbolagsdirektörernas fickor. Alla var rörande överens om att vården skall finansieras gemensamt = skattepengar, men sjukhusen till och med universitetssjukhusen skall få säljas ut till svenskt eller internationellt kapital. Blir det överkapacitet, detta i detta sammanhang förskräckliga ord, så blir det fritt fram för den som har "tjock plånbok" att köpa sig förbi eventuell kö. Att Urban Bäckström, den gamle moderate statsskreteraren, var en av den borgerliga regeringens "medarbetare" även i sin funktion som chef för Svenskt Näringsliv, det har jag påstått länge och fått mycket kritik för att jag vågat säga. Däremot har jag inte vågat påstå, och faktiskt inte heller trott, att Läkarförbundets och Vårdförbundets respektive ordförande var en av den borgerliga regeringens medarbetare. Nu har vi socialministerns ord på att de är det. Kirvesniemi, Eklund, Nilsson Bågenholm, Larsson och sist men inte minst Bäckström de är Göran Hägglunds medarbetare. Det sade socialministern och ingen av dem protesterade. Är det möjligen så att det är där vi har förklaringen till de närmast devota instämmandena i den kristdemokratiske socialministerns utläggningarna?
Med illa dold förtjusning säger Göran Hägglund efter sin inledning som var sprängfylld med floskler. "Då skall jag be att få överlämna ordet till mina medarbetare här på podiet" - och de ställde villigt upp. Den ene efter den andre talade om hur bra det skulle bli när våra gemensamma skattepengar blir vinster i vårdbolagsdirektörernas fickor. Alla var rörande överens om att vården skall finansieras gemensamt = skattepengar, men sjukhusen till och med universitetssjukhusen skall få säljas ut till svenskt eller internationellt kapital. Blir det överkapacitet, detta i detta sammanhang förskräckliga ord, så blir det fritt fram för den som har "tjock plånbok" att köpa sig förbi eventuell kö. Att Urban Bäckström, den gamle moderate statsskreteraren, var en av den borgerliga regeringens "medarbetare" även i sin funktion som chef för Svenskt Näringsliv, det har jag påstått länge och fått mycket kritik för att jag vågat säga. Däremot har jag inte vågat påstå, och faktiskt inte heller trott, att Läkarförbundets och Vårdförbundets respektive ordförande var en av den borgerliga regeringens medarbetare. Nu har vi socialministerns ord på att de är det. Kirvesniemi, Eklund, Nilsson Bågenholm, Larsson och sist men inte minst Bäckström de är Göran Hägglunds medarbetare. Det sade socialministern och ingen av dem protesterade. Är det möjligen så att det är där vi har förklaringen till de närmast devota instämmandena i den kristdemokratiske socialministerns utläggningarna?
Thursday, February 08, 2007
Högerregeringen och konflikträtten
För två år sedan kritiserade Reinfeldt och andra moderater skarpt Byggnadsarbetareförbundet när de försökte få fram ett avtal med det lettiska byggföretgaget i Vaxholm. Det var ingen hejd på hur hemska Byggnads var.
För ett år sedan bytte moderaterna fot. I varje fall försökte de framställa det så. Ledande företrädare utnämnde sig själva till "kollektivavtalskramare".
Men. Men - det finns ju andra partier i regeringen.
Folkpartiet är tillsvidare neutraliserade, i varje fall till en del, av spionskandalen. Rättegången mot ett antal framträdande folkpartister om dataintrånget börjar om någon månad. Det skall bli spännande, att se om media kommer att följa upp misstankarna om att folkpartiets partiledare ljög om fler saker än det som redan kommit fram.
Centerpartiet och kristdemokraterna sköter nu angreppen på den fackliga rörelsen och ännu allvarligare, därmed angreppen på "den svenska modellen".
När Hotell- och Restaurangfacket i Göteborg gjorde jätteinsatser för att hävda denna modell genom att träffa en lång rad kollektivavtal, men också tvingades sätta den numera beryktade salladsbaren under blockad så stod de där på kö - riksdagsledamöterna från de borgerliga partierna.
För denna helt normala stridsåtgärd, helt i enlighet med svensk arbetsrätt fick de fackliga representanterna, helt vanliga medlemmar utstå "spott och spe" . Maffiametoder tillhörde de mildare skällsordenfrån dessa riksdagsledamöter.
När nu ägaren bestämt sig för att sälja baren går Maud Olofsson och Göran Hägglund i taket. Både bildligt och bokstavligt ropar och skriker de.
Antingen vill de inte förstå, att med "den svenska modellen" har båda parter rätt att vidta stridsåtgärder. Facket i detta fall för att få ett kollektivavtal. Eller också är det så, att de vill inte ha kvar "den svenska modellen" som tjänat oss så väl. C och Kd springer arbetsgivarnas ärenden. Är det betalning för det stöd en lång radda arbetsgivarorganisationer gav dem i valrörelsen?
Om nu Olofsson och Hägglund inte begriper att det är bra för Sverige att parterna tar ansvar. Att det leder till ordning och reda, vilket är bra för alla. Om de inte begriper detta borde dessa borgerliga partiledare inse att av konkurrensskäl är det faktiskt bra om alla behandlas lika.
För ett år sedan bytte moderaterna fot. I varje fall försökte de framställa det så. Ledande företrädare utnämnde sig själva till "kollektivavtalskramare".
Men. Men - det finns ju andra partier i regeringen.
Folkpartiet är tillsvidare neutraliserade, i varje fall till en del, av spionskandalen. Rättegången mot ett antal framträdande folkpartister om dataintrånget börjar om någon månad. Det skall bli spännande, att se om media kommer att följa upp misstankarna om att folkpartiets partiledare ljög om fler saker än det som redan kommit fram.
Centerpartiet och kristdemokraterna sköter nu angreppen på den fackliga rörelsen och ännu allvarligare, därmed angreppen på "den svenska modellen".
När Hotell- och Restaurangfacket i Göteborg gjorde jätteinsatser för att hävda denna modell genom att träffa en lång rad kollektivavtal, men också tvingades sätta den numera beryktade salladsbaren under blockad så stod de där på kö - riksdagsledamöterna från de borgerliga partierna.
För denna helt normala stridsåtgärd, helt i enlighet med svensk arbetsrätt fick de fackliga representanterna, helt vanliga medlemmar utstå "spott och spe" . Maffiametoder tillhörde de mildare skällsordenfrån dessa riksdagsledamöter.
När nu ägaren bestämt sig för att sälja baren går Maud Olofsson och Göran Hägglund i taket. Både bildligt och bokstavligt ropar och skriker de.
Antingen vill de inte förstå, att med "den svenska modellen" har båda parter rätt att vidta stridsåtgärder. Facket i detta fall för att få ett kollektivavtal. Eller också är det så, att de vill inte ha kvar "den svenska modellen" som tjänat oss så väl. C och Kd springer arbetsgivarnas ärenden. Är det betalning för det stöd en lång radda arbetsgivarorganisationer gav dem i valrörelsen?
Om nu Olofsson och Hägglund inte begriper att det är bra för Sverige att parterna tar ansvar. Att det leder till ordning och reda, vilket är bra för alla. Om de inte begriper detta borde dessa borgerliga partiledare inse att av konkurrensskäl är det faktiskt bra om alla behandlas lika.
Monday, February 05, 2007
Än en gång – straffskatt för pensionärer
För några veckor sedan var BT:s debattredaktion vänlig nog att publicera en artikel med rubriken ”Straffskatt för pensionärer” som jag skrivit. I artikeln påminde jag om att jag och andra i valrörelsens slutskede påstod att om de borgerliga partierna fick bestämma skulle det bli högre skatt på inkomst av pension (uppskjuten lön), förtidspension, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring än det skulle bli på samma inkomst från arbete. Jag anklagades då av de borgerliga riksdagsledamöterna från Sjuhäradsbygden för att ”ljuga, svartmåla, fantisera, raljera” m.m.
Med direkt avskrift från de nu utgivna skattetabellerna visade jag, att den som hade en pension på 16.100:- fick 593 kronor högre skatt än den som hade samma inkomst i form av lön. På ett år får blir det drygt 7.000:- mer i skatt för pensionären. Efter att ha visat detta frågade jag – Hade vi socialdemokrater rätt eller fel när vi i valrörelsen påstod att det skulle bli högre skatt på pension än på lön?
Nu försöker den ekonomisk-politiske talesmannen Ulf Sjösten (m), och ledamoten av arbetsmarknadsutskottet Jan Ericson (m), BT 27 januari 2007, skriva bort min fråga genom att tala om något helt annat. De säger att den som är pensionär och arbetar och har en månadsinkomst på 16.100:- får nästan 1.300:- lägre skatt. För det första det är 1.255:- och för det andra det är så mycket lägre skatt än för den som har samma inkomst i form av pension. (uppskjuten lön) För det tredje glömmer herrar moderata riksdagsledamöter tala om, att det inte gäller alla pensionärer som arbetar utan bara de som i år är 67-70 år. Det betyder att den som har lyckan att ha krafter kvar, är frisk och har ett arbete får 15,060 kronor lägre skatt per år än den som är utarbetad, utsliten, sjuk eller helt enkelt inte orkar arbeta längre och därför har sin inkomst från pension. För det fjärde – den ekonomisk-politiske talesmannen och ledamoten av arbetsmarknadsutskottet påstår ”skattesänkningen blir som störst för den som tjänar minst”. Detta är inte riktigt. Det är fel. Det är till och med lögn. Det är bara att läsa skattetabellen. Jag föreslår att herrar moderater gör det. Behöver Ni hjälp står jag gärna till förfogande. Något har jag väl lärt mig efter 21 år i riksdagen varav åtta som ordförande i skatte- resp. finansutskottet.
Frågan kvarstår – Hade jag rätt eller fel när jag i valrörelsen påstod att om de borgerliga fick bestämma så skulle den som har pension få betala högre skatt än den som har inkomst från arbete. Frågan är naturligtvis retorisk. Skattetabellen ger svaret. Det har nu införts ”straffskatt för pensionärer”
Utförsäljningsminister Odell
Utförsäljningsminister Odell
Under tre korta år 1991-94 lyckades den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister och Mats Odell som kommunikationsminister
- fördubbla statsskulden
- tredubbla arbetslösheten
- fyrdubbla budgetunderskottet
Efter dessa, och övriga regeringsledamöters (Du kommer väl ihåg några namn? Alf Svensson, Ulf Dinkelspiel för att nämna några) härjningar var statsskulden på väg mot 80 % av bruttonationalprodukten (BNP). Nu är den ungefär 40 % av BNP.
Då i detta läge skall utförsäljnningsminister sälja ut statliga företag motsvarande 50 miljarder per år. Vad skall han använda inkomsterna till? Jo, han skall betala av på statsskulden. Förra gången han satt i regeringen var räntan 11, 12, 13 procent. Då fördubblade han statsskulden, så den motsvarade 80 procent av BNP. Nu när svenska folket med socialdemokraterna i ledningen har fått ner den till ungefär 40 % av BNP, då skall Odell amortera. Det låter ju bra, kanske. Det är bara det att med den låga ränta som vi, svenska folket med socialdemokraterna i regeringsställning, åstadkommit är det ekonomiskt stolligt. Det är nämligen så att värdestegringen och utdelningen från de statliga företag Odell bjuder ut på marknaden är mellan två och tre gånger så hög som den ränta han skulle spara genom att amortera med de inkomster han får. Detta är så elementärt att t.o.m. Odell måste begripa det. Jag tror faktiskt, även om jag känner honom från hans tid i finansutskottet där han var ledamot när jag var ordförande, att han gör det. Om inte kan Odell lyssna på Krister Hillbom på Ekot som för någon vecka sedan talade om just detta.
Vad är då Odells verkliga argument ?
- Det kanske är av ideologisk karaktär. Staten, vi alla tillsammans,får inte äga något gemensamt som privatkapitalet kan äga och tjäna pengar på.
- Eller kan det möjligen vara - att nu är det dags att "betala tillbaks"? För något år sedan sade Länsförsäkringars VD att han hoppades på en borgerlig valseger för då skulle han ha chansen att får köpa statliga bolåneinstitutet SBAB. SBAB, som genom sin lågräntepolitik pressat affärsbankerna och andra privata bolåneinstitut att sänka räntorna vilket sparat hundratals miljoner år svenska låntagare står på första utförsäljningslistan.
Kom ihåg- intresset ljuger aldrig.
Under tre korta år 1991-94 lyckades den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister och Mats Odell som kommunikationsminister
- fördubbla statsskulden
- tredubbla arbetslösheten
- fyrdubbla budgetunderskottet
Efter dessa, och övriga regeringsledamöters (Du kommer väl ihåg några namn? Alf Svensson, Ulf Dinkelspiel för att nämna några) härjningar var statsskulden på väg mot 80 % av bruttonationalprodukten (BNP). Nu är den ungefär 40 % av BNP.
Då i detta läge skall utförsäljnningsminister sälja ut statliga företag motsvarande 50 miljarder per år. Vad skall han använda inkomsterna till? Jo, han skall betala av på statsskulden. Förra gången han satt i regeringen var räntan 11, 12, 13 procent. Då fördubblade han statsskulden, så den motsvarade 80 procent av BNP. Nu när svenska folket med socialdemokraterna i ledningen har fått ner den till ungefär 40 % av BNP, då skall Odell amortera. Det låter ju bra, kanske. Det är bara det att med den låga ränta som vi, svenska folket med socialdemokraterna i regeringsställning, åstadkommit är det ekonomiskt stolligt. Det är nämligen så att värdestegringen och utdelningen från de statliga företag Odell bjuder ut på marknaden är mellan två och tre gånger så hög som den ränta han skulle spara genom att amortera med de inkomster han får. Detta är så elementärt att t.o.m. Odell måste begripa det. Jag tror faktiskt, även om jag känner honom från hans tid i finansutskottet där han var ledamot när jag var ordförande, att han gör det. Om inte kan Odell lyssna på Krister Hillbom på Ekot som för någon vecka sedan talade om just detta.
Vad är då Odells verkliga argument ?
- Det kanske är av ideologisk karaktär. Staten, vi alla tillsammans,får inte äga något gemensamt som privatkapitalet kan äga och tjäna pengar på.
- Eller kan det möjligen vara - att nu är det dags att "betala tillbaks"? För något år sedan sade Länsförsäkringars VD att han hoppades på en borgerlig valseger för då skulle han ha chansen att får köpa statliga bolåneinstitutet SBAB. SBAB, som genom sin lågräntepolitik pressat affärsbankerna och andra privata bolåneinstitut att sänka räntorna vilket sparat hundratals miljoner år svenska låntagare står på första utförsäljningslistan.
Kom ihåg- intresset ljuger aldrig.
Thursday, January 18, 2007
Wolodarski och partiet
I en artikel i DN 11.1. -06 resonerar Peter Wolodarski om hur vi socialdemokrater går till väga när vi skall välja en ny partiordförande och dessutom kallas jag ”ett slags partitaliban”.
Först några konstateranden
- Det skall villigt erkännas att vi socialdemokrater inte har så stor erfarenhet av att välja partiordförande. Som bekant gör vi det inte så ofta.
- Det är inte ett jobb som någon kan söka. Det är inte en verkställande direktör som skall rekryteras. Det är en partiordförande i Socialdemokratiska Arbetarepartiet som skall väljas. Det är inget jobb man söker. Det är ett förtroendeuppdrag.
Partiet kräver sina riter säger Wolodarski och det jag talar om är rörelsens kultur och mytologi fortsätter han. Mina enkla funderingar bygger i all enkelhet på dels att jag läst på, dels på erfarenhet hur vårt parti brukar göra.
Några exempel. Efter Per Albin Hanssons hastiga död hösten 1946 föreslog bland andra Ernst Wigforss, Östen Undén, Per Edvin Sköld och John Ericsson i Kinna att Tage Erlander skulle väljas till ny partiordförande. Erlander värjde sig på alla sätt. Sköld satte på något sätt punkt för diskussionen när han sade ”Erlander kan inte få vägra med hänsyn till äldre kollegor. Erlander får helt enkelt böja sig för partiets vilja”
Valet av Olof Palme 1969 hade på något sätt ”vuxit fram” under flera år. Efter mordet på Palme var det på något sätt naturligt att hans, under många år, nära medarbetare Ingvar Carlsson skulle ta över. Ingvar Carlsson har vid flera tillfällen offentligt sagt att han hade räknat med att lämna de stora politiska uppdragen samtidigt som Olof Palme avgick som partiordförande. Så blev det inte. När partiet kallade fick han ta på sig ansvaret. När Ingvar Carlsson på hösten 1995 meddelade att han ville avgå som partiordförande utbröt den stora diskussionen i massmedia. Det har blivit närmast en myt om hur många gånger Göran Persson sade nej. Det gjorde han förvisso - till massmedia. Men – och det är ett viktigt men – när valberedningens ordförande Sven Hulterström ställde frågan till Göran Persson så gjorde han som sina föregångare. Han ställde upp.
När det gäller resonemanget om privata skäl blir det nästan lite löjligt när Wolodarski lägger i min mun att det inte hjälper vilka skäl man har, man måste ändå ställa upp. Så är det inte. Den kandidat som har sådana skäl talar naturligtvis om dessa för valberedningens ordförande. Ordföranden i vår valberedning Lena Hjelm-Wallén är en omvittnat klok och aktad person som naturligtvis skulle lyssna på sådana skäl.
Kalla det rit. Kalla det kultur. Kalla det mytologi. Wolodarski får gärna påstå att min beskrivning mer bygger på myter än på verklighet. Jag vidhåller ändå min uppfattning och tillåter mig påstå, med all respekt för Wolodarski, att jag, efter mer än fyrtio år som aktiv socialdemokrat vet en del om hur det går till i vårt parti.
Först några konstateranden
- Det skall villigt erkännas att vi socialdemokrater inte har så stor erfarenhet av att välja partiordförande. Som bekant gör vi det inte så ofta.
- Det är inte ett jobb som någon kan söka. Det är inte en verkställande direktör som skall rekryteras. Det är en partiordförande i Socialdemokratiska Arbetarepartiet som skall väljas. Det är inget jobb man söker. Det är ett förtroendeuppdrag.
Partiet kräver sina riter säger Wolodarski och det jag talar om är rörelsens kultur och mytologi fortsätter han. Mina enkla funderingar bygger i all enkelhet på dels att jag läst på, dels på erfarenhet hur vårt parti brukar göra.
Några exempel. Efter Per Albin Hanssons hastiga död hösten 1946 föreslog bland andra Ernst Wigforss, Östen Undén, Per Edvin Sköld och John Ericsson i Kinna att Tage Erlander skulle väljas till ny partiordförande. Erlander värjde sig på alla sätt. Sköld satte på något sätt punkt för diskussionen när han sade ”Erlander kan inte få vägra med hänsyn till äldre kollegor. Erlander får helt enkelt böja sig för partiets vilja”
Valet av Olof Palme 1969 hade på något sätt ”vuxit fram” under flera år. Efter mordet på Palme var det på något sätt naturligt att hans, under många år, nära medarbetare Ingvar Carlsson skulle ta över. Ingvar Carlsson har vid flera tillfällen offentligt sagt att han hade räknat med att lämna de stora politiska uppdragen samtidigt som Olof Palme avgick som partiordförande. Så blev det inte. När partiet kallade fick han ta på sig ansvaret. När Ingvar Carlsson på hösten 1995 meddelade att han ville avgå som partiordförande utbröt den stora diskussionen i massmedia. Det har blivit närmast en myt om hur många gånger Göran Persson sade nej. Det gjorde han förvisso - till massmedia. Men – och det är ett viktigt men – när valberedningens ordförande Sven Hulterström ställde frågan till Göran Persson så gjorde han som sina föregångare. Han ställde upp.
När det gäller resonemanget om privata skäl blir det nästan lite löjligt när Wolodarski lägger i min mun att det inte hjälper vilka skäl man har, man måste ändå ställa upp. Så är det inte. Den kandidat som har sådana skäl talar naturligtvis om dessa för valberedningens ordförande. Ordföranden i vår valberedning Lena Hjelm-Wallén är en omvittnat klok och aktad person som naturligtvis skulle lyssna på sådana skäl.
Kalla det rit. Kalla det kultur. Kalla det mytologi. Wolodarski får gärna påstå att min beskrivning mer bygger på myter än på verklighet. Jag vidhåller ändå min uppfattning och tillåter mig påstå, med all respekt för Wolodarski, att jag, efter mer än fyrtio år som aktiv socialdemokrat vet en del om hur det går till i vårt parti.
Straffskatt för pensionärer
Tidigare chefredaktören för Västgöta-Demokraten Håkan Quisth, Lars Wettergren, PRO:s ordförande och Ingvar Bogsjö, tidigare ordförande i kommunfullmäktige i Borås skrev i slutet på augusti 2006 artiklar om det som de kallade ”särskild pensionärsskatt”. I en artikel i BT den 5.9. gratulerade jag dessa herrar för att de lyckats få media intresserade. Själv försökte jag, tillsammans med dåvarande vård- och omsorgsministern Ylva Johansson, vid en pressträff våren 2006 göra massmedia uppmärksamma på de borgerliga partiernas förslag att om de fick bestämma så skulle för första gången någonsin pension beskattas högre än inkomst från anställning. Vi lyckades inte få något vidare genomslag.
Vi var många som enträget på möte efter möte, i insändare efter insändare fortsatte och talade om detta. Jag och många andra med mig sade. Den som är ålderspensionär, förtidspensionär, arbetslös eller sjuk skall om de borgerliga får bestämma efter valet, betala högre skatt än den som har löneinkomst. Jag frågade – tror verkligen de fyra borgerliga partierna att detta är det bästa sättet att hålla ihop Sverige? Är det ett bra sätt att hålla ihop generationerna? Det enda resultatet av mina frågor blev att jag och andra anklagades för att ljuga. ”De fyras gäng” Anne-Marie Ekström (fp), Else-Marie Lindgren (kd), Ulf Sjösten (m) och Claes Västerteg (c), dessa moraliska giganter, lade dessutom till att jag ”svartmålar, fantiserar, raljerar, kommer med rent nys” m.m. , m.m. När jag då utmanade dem på debatt, alla fyra på en gång om de ville, vågade de inte ställa upp
Efter Göran Perssons tal vid ett mycket välbesökt möte på Stora Torget i Borås den 11.9. och utdelning av flygblad om ”straffskatt för pensionärer” någon dag senare satte BT in stora artilleriet. På ledarsidan var kritiken inte nådig. På kommentatorsplats påstods vi ”ta till tvivelaktiga knep” och göra ”retoriska krumelurer”. I nyhetsspalterna lät man företrädare för de borgerliga partierna helt oemotsagt påstå att vi spred lögner och ”snackade skit” (Förlåt - Ordvalet är inte mitt utan folkpartiets eller möjligen Borås Tidnings).
Allt nog. Nu vet vi vem som hade rätt. Nu har skattetabellerna kommit. Låt oss nu se om det blir olika skatt på samma summa beroende på om inkomsten kommer från lön eller pension.
Belopp skatt på lön skatt på pension skillnad per mån år
8.100 1.410 1.829 419 5.028
12.100 2.626 3.096 470 5.640
16.100 3.911 4.504 593 7.116
Den korta och enkla frågan är – Hade vi socialdemokrater rätt när vi påstod att högeralliansens förslag skulle innebära att den som får sin inkomst från pension, förtidspension, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring får betala högre skatt än den som har samma inkomst från lön? Frågan är naturligtvis retorisk. I ovanstående tabell kan vi se att den som har sin inkomst från exempelvis pension (uppskjuten lön) betalar tusentals kronor mer i skatt varje år jämfört med den som har sin inkomst från anställning.
Är detta rättvist? Är detta rättfärdigt?
Vi var många som enträget på möte efter möte, i insändare efter insändare fortsatte och talade om detta. Jag och många andra med mig sade. Den som är ålderspensionär, förtidspensionär, arbetslös eller sjuk skall om de borgerliga får bestämma efter valet, betala högre skatt än den som har löneinkomst. Jag frågade – tror verkligen de fyra borgerliga partierna att detta är det bästa sättet att hålla ihop Sverige? Är det ett bra sätt att hålla ihop generationerna? Det enda resultatet av mina frågor blev att jag och andra anklagades för att ljuga. ”De fyras gäng” Anne-Marie Ekström (fp), Else-Marie Lindgren (kd), Ulf Sjösten (m) och Claes Västerteg (c), dessa moraliska giganter, lade dessutom till att jag ”svartmålar, fantiserar, raljerar, kommer med rent nys” m.m. , m.m. När jag då utmanade dem på debatt, alla fyra på en gång om de ville, vågade de inte ställa upp
Efter Göran Perssons tal vid ett mycket välbesökt möte på Stora Torget i Borås den 11.9. och utdelning av flygblad om ”straffskatt för pensionärer” någon dag senare satte BT in stora artilleriet. På ledarsidan var kritiken inte nådig. På kommentatorsplats påstods vi ”ta till tvivelaktiga knep” och göra ”retoriska krumelurer”. I nyhetsspalterna lät man företrädare för de borgerliga partierna helt oemotsagt påstå att vi spred lögner och ”snackade skit” (Förlåt - Ordvalet är inte mitt utan folkpartiets eller möjligen Borås Tidnings).
Allt nog. Nu vet vi vem som hade rätt. Nu har skattetabellerna kommit. Låt oss nu se om det blir olika skatt på samma summa beroende på om inkomsten kommer från lön eller pension.
Belopp skatt på lön skatt på pension skillnad per mån år
8.100 1.410 1.829 419 5.028
12.100 2.626 3.096 470 5.640
16.100 3.911 4.504 593 7.116
Den korta och enkla frågan är – Hade vi socialdemokrater rätt när vi påstod att högeralliansens förslag skulle innebära att den som får sin inkomst från pension, förtidspension, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring får betala högre skatt än den som har samma inkomst från lön? Frågan är naturligtvis retorisk. I ovanstående tabell kan vi se att den som har sin inkomst från exempelvis pension (uppskjuten lön) betalar tusentals kronor mer i skatt varje år jämfört med den som har sin inkomst från anställning.
Är detta rättvist? Är detta rättfärdigt?
Wednesday, January 17, 2007
Vallöftet som kom bort
Under valrörelsen kunde man på bussarna i Borås läsa på stora plakat "Vi Kristdemokrater vill sänka bensinskatten. Vill du?" Den som ställde frågan var Else-Marie Lindgren, kristdemokratisk riksdagsledamot.
Nu har den borgerliga regeringen med Reinfeldt och Hägglund i spetsen höjt bensinskatten. Det där som stod på bussarna, var inte det ett vallöfte? Vad säger Else-Marie Lindgren nu?
Nu har den borgerliga regeringen med Reinfeldt och Hägglund i spetsen höjt bensinskatten. Det där som stod på bussarna, var inte det ett vallöfte? Vad säger Else-Marie Lindgren nu?
Tuesday, September 19, 2006
Vilka får mer att dela på?
I debatter mot liberaler kring frihetsbegreppet brukar vi socialdemokrater alltid ställa frågan: Frihet för vilka och frihet till vad? Denna kloka fråga ska vi hålla i minnet när vi analyserar högeralliansens valmanifest.Det är förvisso sant att ännu fler måste komma i arbete, även om nu sysselsättningen äntligen tycks öka genom högkonjunkturen. Men på vilka villkor ska de få arbete? Makpaktens jobbskapande bygger på att köparna av arbetskraft inbjuds till fest. De ska slippa arbetsgivaravgifter och regler. Själva anställningsförhållandet ska försvagas, fler ska ha visstidsanställningar och jobba som pigor åt de rika. Lönerna för kvinnorna inom Handels och Kommunals avtalsområden är låga, tanken är att de ska bli ännu lägre genom lågpriskonkurrens. Precis som i USA ska det bli mer av lågbetalda hushålls- och "MacDonaldsjobb" som i sin tur pressar ned löneläget inom handel och privat service.Genomgående i manifestet pratas det om "fler aktörer" på de områden som idag domineras av offentlig verksamhet. Det är en omfattande privatiseringsvåg vi har att vänta, inte minst i kommuner och landsting, där långt ifrån alla som kommer att sparkas kommer att få jobb i de nya, privata vård- och omsorgsföretagen. Precis som på elmarknaden kommer "konkurrensen" att skapa privata, vinstmaximerande oligopol vars tjänster blir dyrare för skattebetalarna än dagens offentliga verksamhet i egen regi. Vissa välutbildade professioner kommer att kunna tvinga upp sina löner medan vård- och omsorgens mer vanliga anställda kommer att tvingas arbeta hårdare för att bibehålla sina reallöner. Som vanligt kommer också de privata alternativen att inrikta sig på "gobitarna". Många ville leverera post i Stockholm men få sköta lantbrevbärarlinjer i Västerbottens inland. De mycket sjuka och föga betalningsstarka av de äldre och sjuka har allt att frukta av den privatiseringsvåg som förestår.För att återgå till min inledande ideologiska fundering så handlar den högerledda alliansens valmanifest mer om den överordnade partens frihet än den underordnades. Företagares ställning ska stärkas. Löntagarnas berörs inte med ett ord. Lärarnas ställning ska stärkas, elevernas nämns inte. De gamla universitetens makt över den högre utbildningen och forskningen ska återupprättas. Vad nya universitet och högskolor, exempelvis vår här i Borås, har åstadkommit, är tydligen inte värd ett ord i manifestet. Familjepolitiken är tydligt inriktad mot att fler kvinnor ska stanna hemma med barnen under längre tidsperioder. Frågan om hur fler män ska stimuleras att ta sig mer tid för sina barn är något som Högeralliansen inte vill se. Miljöpolitiken utgår från marknaden trots att all sakkunskap visat, att den utan lagar och regler är ovillig att beakta miljön.Avslutningsvis så slår det mig att moderaterna och Högeralliansen egentligen inte vikt en tum från moderaternas gamla skattesänkarlinje från 2002. Givetvis ska förmögenhets- och fastighetsskatterna bort, ju rikare man är desto mer ska man vinna på det tänkta maktskiftet. Även vanligt folk, som arbetar, ska ges skattesänkningar säger högeralliansen. De kommer därmed med en ful släng mot pensionärerna vilka väl ändå får anses ha arbetat. LO har tydligt visat hur SACO-män vinner mest och LO-kvinnor minst på jobbavdraget.Frågan är om genomsnitts- och låginkomsttagaren kommer att vinna över huvud taget något om det borgerliga systemskiftet får genomföras fullt ut ända ned på kommunnivå? Det man vinner på gungorna lär förloras på karusellen. Vi har sett det förut, 1976-82 och 1991-94. Vad talar för att borgerligheten 2006 ska lyckas bättre med statsfinanserna och jobben?Jag påstår att högeralliansens politik ger fåtalet mer att dela på medan flertalet får arbeta hårdare för att behålla den standard de har. Räntor, hyror och avgifter kommer att äta upp skattesänkningarna med råge. Om olyckan är framme den 17 september så får vi ett söndrat och statsfinansiellt blödande Sverige där klyftorna växer till raviner.
I debatter mot liberaler kring frihetsbegreppet brukar vi socialdemokrater alltid ställa frågan: Frihet för vilka och frihet till vad? Denna kloka fråga ska vi hålla i minnet när vi analyserar högeralliansens valmanifest.Det är förvisso sant att ännu fler måste komma i arbete, även om nu sysselsättningen äntligen tycks öka genom högkonjunkturen. Men på vilka villkor ska de få arbete? Makpaktens jobbskapande bygger på att köparna av arbetskraft inbjuds till fest. De ska slippa arbetsgivaravgifter och regler. Själva anställningsförhållandet ska försvagas, fler ska ha visstidsanställningar och jobba som pigor åt de rika. Lönerna för kvinnorna inom Handels och Kommunals avtalsområden är låga, tanken är att de ska bli ännu lägre genom lågpriskonkurrens. Precis som i USA ska det bli mer av lågbetalda hushålls- och "MacDonaldsjobb" som i sin tur pressar ned löneläget inom handel och privat service.Genomgående i manifestet pratas det om "fler aktörer" på de områden som idag domineras av offentlig verksamhet. Det är en omfattande privatiseringsvåg vi har att vänta, inte minst i kommuner och landsting, där långt ifrån alla som kommer att sparkas kommer att få jobb i de nya, privata vård- och omsorgsföretagen. Precis som på elmarknaden kommer "konkurrensen" att skapa privata, vinstmaximerande oligopol vars tjänster blir dyrare för skattebetalarna än dagens offentliga verksamhet i egen regi. Vissa välutbildade professioner kommer att kunna tvinga upp sina löner medan vård- och omsorgens mer vanliga anställda kommer att tvingas arbeta hårdare för att bibehålla sina reallöner. Som vanligt kommer också de privata alternativen att inrikta sig på "gobitarna". Många ville leverera post i Stockholm men få sköta lantbrevbärarlinjer i Västerbottens inland. De mycket sjuka och föga betalningsstarka av de äldre och sjuka har allt att frukta av den privatiseringsvåg som förestår.För att återgå till min inledande ideologiska fundering så handlar den högerledda alliansens valmanifest mer om den överordnade partens frihet än den underordnades. Företagares ställning ska stärkas. Löntagarnas berörs inte med ett ord. Lärarnas ställning ska stärkas, elevernas nämns inte. De gamla universitetens makt över den högre utbildningen och forskningen ska återupprättas. Vad nya universitet och högskolor, exempelvis vår här i Borås, har åstadkommit, är tydligen inte värd ett ord i manifestet. Familjepolitiken är tydligt inriktad mot att fler kvinnor ska stanna hemma med barnen under längre tidsperioder. Frågan om hur fler män ska stimuleras att ta sig mer tid för sina barn är något som Högeralliansen inte vill se. Miljöpolitiken utgår från marknaden trots att all sakkunskap visat, att den utan lagar och regler är ovillig att beakta miljön.Avslutningsvis så slår det mig att moderaterna och Högeralliansen egentligen inte vikt en tum från moderaternas gamla skattesänkarlinje från 2002. Givetvis ska förmögenhets- och fastighetsskatterna bort, ju rikare man är desto mer ska man vinna på det tänkta maktskiftet. Även vanligt folk, som arbetar, ska ges skattesänkningar säger högeralliansen. De kommer därmed med en ful släng mot pensionärerna vilka väl ändå får anses ha arbetat. LO har tydligt visat hur SACO-män vinner mest och LO-kvinnor minst på jobbavdraget.Frågan är om genomsnitts- och låginkomsttagaren kommer att vinna över huvud taget något om det borgerliga systemskiftet får genomföras fullt ut ända ned på kommunnivå? Det man vinner på gungorna lär förloras på karusellen. Vi har sett det förut, 1976-82 och 1991-94. Vad talar för att borgerligheten 2006 ska lyckas bättre med statsfinanserna och jobben?Jag påstår att högeralliansens politik ger fåtalet mer att dela på medan flertalet får arbeta hårdare för att behålla den standard de har. Räntor, hyror och avgifter kommer att äta upp skattesänkningarna med råge. Om olyckan är framme den 17 september så får vi ett söndrat och statsfinansiellt blödande Sverige där klyftorna växer till raviner.
Subscribe to:
Posts (Atom)
