Saturday, March 31, 2007

Dalauppror på gång för fp

Dalauppror på gång skriver Expressen och Dagens Nyheter i sina nättidningar på lördagskvällen. Av 85 medlemmar på fp:s Daladistrikts årsmöte var det bara en som reserverade sig mot att distriktet skulle kräva att Leijonborg skulle bytas ut vid höstens landsmöte. Partisekreterare Ullenhag skadad skriver Expressen.

Min prognos - Detta är bara en smul västanvind jämfört med de stormvindar som kommer att blåsa när rättegången om folkpartiets dataspioneri snart b örjar. Det skall bli spännande att höra vad Anna Svalander tycker. Jag har i en debatt i Radio 7 med nämnda Svalander dyrt och heligt lovat att inte ha några som helst synpunktger på vem som skall efterträda Leijonborg. Jag kommer att hålla det löftet. (Svalander hade för en tid sedan det dåliga omdömet att ha synpunkter på vem vi socialdemokrater skulle välja till partiordförande)

Handels och Bäckström

Det som hände på avtalsfronten under veckan måste vara fullständigt sensationellt. Handelsanställdas förbund och deras motpart Svensk Handel slöt ett avtal på alldeles egen hand. Inga medlare, inget långrotande, inte särskilt mycket vapenskrammel. Då griper Urban Bäckström i Svenskt Näringsliv (SN) in. Ja, han gör det inte själv. Han skickar fram en av sina hejdukar, vice verkställande direktören Jan-Peter Duker som låter meddela att SN kan ine acceptera det träffade avtalet. Nivåerna var för höga sade Duker. Ordföranden i SN är Michael Treschow. För någon månad sedan lät han meddela att svenska direktörer har för låga löner. Direktörer alltså, inte snabbköpsköpskassörskor. Handels medlemmar får för höga löner om de räknas upp med drygt 12 procent på tre år. Direktörerna i de företag där Treschow har ett avgörande inflytande de får höjningar med miljoner på sina mångmiljonersättningar.

Jag har haft skäl att träffa Urban Bäckström vid olika tillfällen under de senaste femton, tjugo åren. Han var statsskreterare på finansdepartementet under de år när Bildtregeringen lyckades med konststycket att på tre korta år fördubbla statsskulden, tredubbla arbetslösheten och fyrdubbla budgetunderskottet. Efter de borgerliga partiernas förlust 1994 blev han riksbankschef. I den funktionen tycker jag han var ganska bra. Alltid påläst, gjorde bra föredragningar, var korrekt även mot socialdemokraterna i Finansutskottet vid utskottets utfrågningar. Men nu måste något ha hänt med den mannen. Hur länge får han sitta kvar? Efter det fullständiga haveri som gamla SAF nuvarande SN råkade ut för genom Bäckströms agerande kan det väl bara vara tal om dagar eller möjligen veckor innan den mannen får "ta sina pinaler och gå". Eller skyller han kanske på Duker eller att han bara försökte leva upp till Treschows, han med de för låga direktörslönerna, förväntningar.

Allt nog - efter tre, fyra dagar undertecknade Svensk Handel och Handelsanställdas förbund exakt samma avtal som Bäckström fyra dagar tidigare förbjudit Svensk Handel att skriva på.
Det som hände i denna fråga var ur alla synvinklar sensationellt. Eller borde vi förutsett det?

Ja, om vi hade vetat det som Expressen, av alla tidningar, avslöjade i veckan var det kanske något helt annat som var det sensationella. Nämligen att Svenskt Näringsliv med direktören Urban Bäckström i spetsen i vintras bjöd in borgerliga ledarskribenter för att "prångla ut bilden att facket av ideologiska skäl önskade en konfliktfylld avtalrörelse för att bråka med en nyvald borgerlig regering". Ja, ja det är tydligen så det går till i den "fina salongerna".

Ordförande Persson

Alla politiskt intresserade och många, många andra såg säkert något/flera, kanske alla avsnitten i serien "Ordförande Persson". Så också jag. För att gå rakt på sak. För mig var programmen en besvikelse. Alldeldes för mycket "personsnack" (OBS inte Perssonsnack) alldeles för lite om de stora och viktiga politiska frågorna som var aktuella under de tio, nästa elva år intervjuerna gjordes.


Några exempel - varför fick tittarna inte reda på varför Göran Persson ändrade sig om EMU? Vilka argument hade han för "nej", "nej nu", "nej nu, kanske ja senare", "ja". Det hade säkert varit intressant och speglat hur en politiker resonerar vid olika tillfällen.
En annan fråga som inte har belysts alls i den svenska debatten. När Persson som statsminister var i Japan talade han med sina värdar om befolkningsutvecklingen och vilka krav en åldrande befolkning och sjunkande barnafödande ställer på ett samhälleligt pensionssystem. Jag tror att Persson sade ungefär så här på tal om den svenska pensionsreformen. "Jag tror att att medborgarna om några decennier kommer att vara kritiska mot det beslut vi fattat i denna fråga i Sverige". Jag har inte sett eller hört en enda journalist ta upp denna tråd. Vad menade Persson? Hur tänkte han? Ett tredje exempel - Hur kände det för Persson under de svåra saneringsåren efter Bildtregeringens vanstyrsel? Det som ledde till ett formidabelt ekonomiskt moras? Ett moras som han först som finansminister sedan som statsminister och socialdemokratisk partiordförande tillsammans med den socialdemokratiska riksdagsgruppen och i samarbete med först vänsterpartiet och sedan centerpartiet fick reda upp. Han var den mest utsatte under dessa år. Hur kändes det? Hur resonerade han? Var det något han velat göra på något annat sätt? Frågorna är många och svaren mycket, mycket få på dessa så stora frågor. Varför kom inte detta upp? I mer än hundra timmars intervjuer måste väl detta finnas med. Vi som vill veta svaren får väl lita på att vi får dessa i någon av de böcker som har aviserats.


Sammanfattningsvis - Något som kunde blivit riktigt bra blev egentligen ganska, för att inte säga riktigt, dåligt.

Tuesday, March 13, 2007

Nullitet sa´ Odenberg

Mikael Odenberg (m) föreslår i en proposition att Försvarets radioanstalt skall få rätt att avlyssna allt data- och teletrafik som passerar Sveriges gränser.

Tomas Bodström s) säger att förslaget håller inte måttet och därför bör det avvisas.
På detta replikerar Odenberg"Jag betraktar Bodström som en nullitet. (Nullitet enl. uppslagsboken - betydelselöshet, ogiltighet, obetydlig person eller sak).


Jag känner Odenberg. Han var nämligen vice ordförande i Finansutskottet när jag var ordförande där. Min artighet och min respekt även för politiska motståndare gör att jag aldrig skulle komma på idén att använda sådana uttryck, eller något liknande, om Odenberg eller för den delen någon annan borgerlig företrädare.

En önskan har jag dock. Jag hoppas att alla tv- och radiokanaler släpper fram Odenberg så ofta det någonsin går. Jag är övertygad om att vi socialdemokrater tjänar på det. Försvarsministerns stöddighet och överklassfasoner som uttrycks exempelvis genom att använda sådana uttryck om en företrädare för oss socialdemokrater är bara till fördel för vårt parti.

Wednesday, March 07, 2007

Girighet över alla gränser

Under sista hälften av 90-talet ledde jag en arbetsgrupp som den socialdemokratiska partistyrelsen tillsatt.Vår uppgift var bland annat att fundera på vad som kunde göras åt de då vanliga ”orimliga avgångsvederlagen”.
Gruppen kallades i medierna för fallskärmsgruppen. Skälet till att gruppen tillsattes var att upprördheten var stor för att direktörerna beviljades, eller beviljade varandra, jättelika avgångsvederlag. Det största vi i vår grupp då fann var på 58 miljoner. Det fick en direktör i ett skogsbolag när att han fick gå. Detta var dock bara det officiella skälet. Så småningom blev det känt att det var inte på det sättet. Direktören ifråga hade själv sagt upp sig. Varför styrelseordförande i det berörda bolaget beviljat avgångsvederlaget blev aldrig känt. I debatten krävdes då ofta att det skulle införas en särskild ”fallskärmsskatt”. Vi försökte förklara att detta inte var praktiskt genomförbart av det enkla skälet att då skulle avgångsvederlagen bara ”döpas om” till något annat. Vår argumentation gick i stället på linjen att bolagsstyrelserna och direktörerna borde besinna sitt ansvar. De borde inse att var man ledare så hade man ett särskilt ansvar. Nåväl – fallskärmarna försvann, men dessvärre ersattes de av andra konstiga konstruktioner. Det var bonusar eller väldiga pensionsavtal. Det största vi känner till var det som Barnevik fick på drygt 900 miljoner. Girigheten har som bekant inga gränser.

När jag började på mitt första arbete på 50-talet var ackordsarbete det vanliga på syfabrikerna i Borås och Sjuhäradsbygden. Sömmerskorna måste ha ackord för att jobba på., var uppfattningen bland direktörerna. Numera är det tydligen samma direktörer eller snarare deras efterföljare, som måste ha denna löneform för att göra bra insatser.

Denna vår pågår den största avtalsrörelser på flera decennier i vårt land. I vanlig ordning kräver arbetsgivarorganisationerna i stort sett lönestopp. Ja 3.9 procent är i varje fall för mycket anser exempelvis Teknikföretagen.
Tidningen Dagens Arbete (d.a.) har kollat löneutvecklingen på arbetstagarsidan och chefsidan inom de företag som tillhör arbetsgivarorganisationer Teknikföretagen. Mellan 2003 och 2005 steg den taxerade inkomsten för de 26 ledamöterna i Teknikföretagens styrelse med 83 procent. Arbetarna i de företag som dess chefer ledde steg under samma tid med drygt 6 procent. Sedan kommer dessa herrar som fått 83 procent och säger till de anställda – 3.9 procent är för mycket och dessutom vill vi ha öppningsklausuler. Öppningsklausuler innebär att man vill ha inskrivet i avtalet att man lokalt skall kunna förhandla om lägre löner och längre arbetstid än det centrala avtalet föreskriver. Förhandlingschefen för Teknikföretagen Karl-Olof Stenqvist, han som tycker att 3.9 procent löneökning för metallarbetarna är för mycket, har inga synpunkter på att ledamöterna i hans styrelse på tre år fått 83 procent. ”Vi äger inte den frågan. Det där måste göras upp på det enskilda företagen”.

Under många år har löntagarsidan tagit stort ansvar i löneförhandlingarna. Det har, tillsammans med den socialdemokratiska ekonomiska politiken, lett till reallöneökningar. Nu är det dags för direktörerna att försöka leva upp till rollen som ledare. De borde inse att det är orimligt att de som leder företagen har inte bara tjugo, utan trettio, fyrtio till och med femtio gånger så mycket i lön som de som arbetar i företagen de leder.

Thursday, March 01, 2007

Systemskifte 1

Under nästan varje valrörelse de senaste decennierna har moderaterna lovat/hotat (välj ord själv) med att om de fick chansen skulle de genomföra ett systemskifte i vårt land. I valrörelsen 2006 gjorde de tvärtom. I sitt numera beryktade tal i Vaxholm i augusti valåret lovade Fredrik Reinfeldt, att oavsett vad vi socialdemokrater föreslog på välfärdsområdet så skulle moderaterna lova mera. Inte skulle det bli något systemskifte. Reinfeldt försökte tvärtom framställa sig och sitt parti som "lite bättre socialdemokrater". Nu börjar facit komma.

- Vinstgivande statliga företag skall säljas ut. Det är alltså de företag som vi alla äger tillsammans. Utförsäljningsminister Mats Odell skall nu sälja vår gemensamma egendom. Intäkterna skall han använda, säger han, till att betala av på statsskulden.
Några reflektioner om detta. Efter stora uppoffringar från svenska folket, med socialdemokraterna i ledningen, lyckades vi röja upp i det moras Bildt, Odell och compani lyckades ställa till med under tre korta år 1991-94. Som en följd av vårt uppröjningsarbete har räntorna gått ner till en tredjedel, ja kanske t.o.m en fjärdedel av vad det var efter misskötseln under de tre åren i början på 90-talet. De statliga företag som nu Odell skall sälja ut på Marknaden, den så heliga med stort M, går utomordentligt bra. Jag har räknat lite grann på detta. Under de senaste fem, sex åren har värdestegringen på dessa företag och utdelningen till ägaren, staten alltså vi alla, varit två och halv till tre gånger så hög som den minskade räntekostnad som en avbetalning av statsskulden skulle leda till. Det finns alltså inte några som helst ekonomiska skäl för att sälja. Det handlar bara om ideologi. Vi skall enligt den borgerliga regeringen inte äga något gemensamt. Låt kapitalisterna ta över, tycks devisen vara.

- Hela den svenska modellen på arbetsmarknaden, med kollektivavtal, starka fackliga organisationer ifrågasätts, inte med ord utan med handling. Låt mig i dag ta bara ett enda exempel. Som jag skrev om i förra inlägget hotar arbetsmarknadsministern med att ingripa om inte avtalet mellan Byggindustriföreningen och Byggnadsarbetareförbundet blir som han vill.

- Väldiga förändringar i ägandet förbereds inom skola, sjukvård, omsorg och boende för att ta några exempel. Göran Hägglund satt ju med "sina medarbetare" (inte min formulering det är Hägglunds" på presskonferensen) bl.a. Urban Bäckström VD i Svenskt Näringsliv och talade om hur han skall sälja ut sjukhus.

Jag ärt alldeles övertygad om att detta är barfa början. Vad Reinfeldt, Olofsson, Leijonborg och Hägglund planerar kan vi bara ana. Deras ambitioner är att skapa ett helt nytt samhälle. Var det det de talade om i valrörelsen? Nej - budskapet var "inget systemskifte". Nu är det systemskifte de genomför.

Det finns skäl att återkomma i denna fråga.

Littorin ämnar överpröva avtal

Så bekände han då färg - moderaten Sven Otto Littorin. I motsats till Maud Olofsson (c) och Göran Hägglund (kd) har Littorin försökt framställa sig som "kollektivavtalskramare", men så fort det bränner till så avslöjar han sig själv. I dag, 1 mars, låter arbetsmarknadsministern meddela att om inte förhandlingsresultatet mellan parterna på byggsidan om de s.k. granskningsavgifterna blir som han vill så kommer han att överpröva kollektivavtalet i den delen. Littorin har dessutom det dåliga omdömet att i oträngt mål ställa sig på arbetsgivarnas sida. Så var det med den respekten för den svenska modellen med förhandlingar och avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.

För övrigt - kan inte någon, kanske någon i den moderata riksdagsgruppen, tala om för Littorin att han faktiskt inte kan lagstifta - det är riksdagen som gör det.