Wednesday, February 09, 2011

Reflektioner. Kommentarer. Ahlenius. Mårtensson

Först i dag läste jag en kort artikel i BT från 24 januari 2011.

I artikeln talar Inga-Britt Ahlenius om att FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon är en nolla. Hon hoppas att hennes kritik skall leda till "att FN inte väljer om en inkompetent ledare". Ahlenius säger dessutom att hennes rapport var ett försök att "granska urvalsprocessen och se hur det var möjligt att man fick en nolla".

Jag har aldrig träffat Ban Ki-Moon. Jag kan inte bedöma hans kapacitet. Jag tillåter mig dock att fundera på om Ahlenius är bättre än regeringarna i exempelvis USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Tyskland, Brasilien, Storbritainnen och alla andra medlemsländer i FN på att bedöma vem som är lämplig som Generalsekreterare. Jag tror dessutom att valet till denna post nästan med naturnödvändighet måste bli en kompromiss mellan motstridiga viljor och önskemål.

En sak kan jag dock berätta om Ahlenius eftersom den är självupplevd. Riksrevisionsverket, RRV, var en s.k. enrådsmyndighet. Det betydde att generaldirektören själv fattade beslut. Vi hade, och kanske har, ett antal sådana myndigheter. Dessa myndigheter hade ingen styrelse utan ett råd. Jag satt där ett antal år på 90-talet som representant för Socialdemokraterna. Efter ett sammanträde i Rådet där vi informerats om budgetkraven från RRV och jag haft synpunkter bad Gd Inga-Britt Ahlenius mig att stanna kvar. När vi blivit ensamma sade Ahlenius. "Jag väntar mig och kräver obrottslig lojalitet av dig". Mitt svar blev. "Jag vill vara väldigt klar. Jag kommer aldrig att vara obrottsligt lojal mot någon generaldirektör oavsett vem det är. Min lojalitet finns enbart hos mitt parti och hos väljarna som valt mig". Några månader senare, efter samtal med socialdemokraternas gruppledare, lämnade jag på egen begäran RRV:s råd.

Förra veckan läste jag en bok som jag rekommenderar. "Den nya överklassen", Författare Bengt Ericson. Boken är när det gäller "kartläggning" väldigt bra. Den senare delen av boken är mindre bra och i vissa delar tycker jag att Ericson drar fel slutsatser, men sammantaget är boken väl värd att läsa. Ur boken citerar jag

"Sverige är ett litet land där lojaliteten mot den egna elitgruppen är större än den mot oss andra. ..... Alltså belönar man varandra. Rikligt.
Och det mest tankeväckande av allt. Berörda individer tycker att det är en helt rimlig ordning eftersom de, enligt egen uppfattning, har varit så fantastiskt duktiga.
Det är därför, för att ta ett exempel, som den rätt ordinäre bankchefen Arne Mårtensson kunde gå i pension vid 55 års ålder och sedan kunde ge sig ut på en långsegling med 225 pensionsmiljoner i ryggen."

Under senare delen av 80-talet och 1991 hade vi en ordning i Sverige med samhällsrepresentanter i affärsbankernas styrelser. (Avskaffades efter förslag av Anne Wibble och Bo Lundgren efter regeringsskiftet 1991). Av den socialdemokratiska regeringen var jag placerad i Handelsbankens regionstyrelse i Västsverige. Regionchef var under de första åren nämnde Arne Mårtensson. Det var de där åren när bankerna "nästan kastade pengar" efter låntagarna, oftast för att finansiera köp av kommersiella fastigheter. Under lång tid, flera år så gick vår huvudsakliga utlåning till fastighetsköp. Det var inte många kronor vi lånade ut till företag för produktion och därmed ökad sysselsättning. Detta tyckte jag var ett problem, liksom denna, som jag tyckte, "överutlåning" till fastighetsspekulation. När jag då frågade. "Vad blir årsavkastningen på de där fastigheterna som vi lånade ut pengar till?" Svaret var ofta 5, 6 kanske 7 procent. "Men räntekostnaderna motsvarar ju 9, 10 procent. Det går ju inte ihop. Var min invändning." Ja, men räntorna är avdragsgilla och återbetalningen löser inflationen, var det svar jag fick från de där bankdirektörerna som talade om P G när det menade P G Gyllenhammar och Erik när de avsåg Erik Penser. När jag då förklarade att vi, alltså vi socialdemokrater, hade satt oss före knäcka inflationsspiralen och att vi arbetade med en skattereform som skulle minska avdragsmöjligheterna så fnös de där bankdirektörerna i sina blanka kostymer bara åt mina argument. Jag var ju bara en "sketen politiker". Vi vet alla hur det gick. Vi fick en bankkrasch som tvingade samhället att gå in för att rädda det finansiella systemet. För fullständighet - Handelsbanken klarade sig bättre än de andra bankerna, men i Handelsbankssfären var det Västsverige som var värst.

Under delar av denna tid var Arne Mårtensson regionchef i Västsverige. Hur var det med pensionen han fick? Svenska Dagbladet räknade 2009 ut att Mårtenssons pensionsavtal är värt 225 miljoner, om han lever till 85 års ålder. Men - han var väl väldigt duktig?

För några veckor sedan skrev jag om de ökade klassklyftorna i Sverige. Bland annat redovisade jag vad Rapport rapporterade om Rut-avdrag för läxhjälp. Pengarna till det där "tas ur fickan på den som är sjuk, arbetslös eller är i fas 3" som AB skrev citerade jag. Detta har fått "Faster Sven" att i en kommentar på min blogg begära att jag "skall förklara mig eller be om ursäkt".

Jag har inget att förklara. Jag står för vad jag skrev och det är ju så glasklart att jag är säker på, att alla som läste vad jag skrev och inte har mörkblå glasögon på sig förstår det.

No comments: