Sluta upp med lögnerna

Artikeln som du finner här nedanför var publicerad i Borås Tidning 31 mars. Du kan även läsa den här.

Under årens lopp har ett antal insändarskribenter i denna tidning gång på gång med lögnen som vapen tagit heder och ära av mig. Jag har försökt förklara och beskriva orsak och verkan, beslut och åtgärder, ansvar och ställningstaganden. Fruktlöst. Några illvilliga, ledsen att jag måste använda ett så hårt ord, har slagit dövörat till och spytt sin galla utan någon som helst känsla för vad som är sant och falskt, rätt och riktigt, hederligt eller bara smutskastning. Den främste företrädaren för dessa illviljans kolportörer undertecknar sina alster med Stig Robertsson på senare år med tillägget – Falkenberg.

Senast, jag hoppas efter detta svar från mig, sista gången denne insändarförfattare visar sin okunskap och sprider sina lögner i BT var den 1 mars 2009. I den insändaren står det bland annat ”Redovisningen saknas fortfarande från mitten av 90-talet där ca 250 miljarder försvann från pensionärerna. Arne Kjörnsberg lovade att 1999 skulle dessa pengar (miljarder) återställas i ett enda steg som du då uttryckte dig den gången”. Inget är rätt i denna insändares innehåll, vilket jag skall visa här.

Så här är det. Den 28 augusti 1998 skrev jag i BT. ”Vi skall förbättra för pensionärerna. Vi har tidigare lovat att vi skall återställa den neddragning som gjordes en av de där nätterna på hösten 1992 när räntan var 500 procent. Vi gör det i ett steg 1999”.

Jag var med den där, i alla avseenden mörka, kulna, regniga oktoberkvällen 1992. Statsminister var Carl Bildt (m), finansminister Anne Wibble (fp), socialförsäkringsminister Bo Könberg (fp). På uppdrag av Bildtregeringen kom statssekreteraren Peter Egardt till vår partiordförande Ingvar Carlsson (s) och bad, med hänvisning till det akuta läget, om socialdemokraternas hjälp för att rädda det som räddas kunde.

Vi medverkade, inte för att rädda Carl Bildt och kompani utan för att rädda Sverige. Då sänktes bland annat basbeloppet och därmed pensionerna. När vi efter väljarnas dom över Bildtregeringen i valet 1994 fick regeringsansvaret hade på tre korta år statsskulden fördubblats, arbetslösheten tredubblats och budgetunderskottet fyrdubblats. När vi, Sverige, skulle betala ut en krona så hade vi 40 öre, 60 fick vi gå och låna. Vi gick till val på att höja alla skatter som fanns och dessutom införa en ny skatt. Vi kallade den ”värnskatt”. Vi talade också om, att det sänkta basbeloppet skulle behållas och att vi skulle återföra det i två steg med början när statsskulden, den som fördubblats under Bildtregeringen, hade halverats. De svenska väljarna röstade på oss. Vi fick fart på sysselsättningen, skatteintäkterna ökade och ekonomin stabiliserades. Det var därför vi i ett steg, inte två, kunde återställa basbeloppet precis som jag lovade 1999 i den artikel jag tidigare citerat.

Så över till de ”ca 250 miljarder” som enligt flera insändarskribenter ”försvann från pensionärerna”. Enligt dessa verkar det som om jag alldeles själv förskingrat dessa miljarder.
I januari 1994 gjorde vi socialdemokrater upp med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om en pensionsreform. (Jag yrkade avslag på detta förslag, något som Karl Loxbo visat i sin avhandling ”Bakom socialdemokraternas beslut”, Växjö University Press. Mina skäl för avslagsyrkandet kan vi i detta sammanhang lämna därhän) Princippropositionen om denna reform lades fram av dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg (fp). Riksdagen fattade beslut med anledning av detta förslag i juni 1994.

Genomförandegruppen, i denna ingick när det gällde ekonomiska beslut med stor räckvidd också de ekonomisk-politiska talesmännen, Bo Lundgren (m) senare Mikael Odenberg (m), Karin Pilsäter (fp), Mats Odell (kd), Per-Ola Eriksson (c) och jag själv som företrädare för (s), hade till uppgift att lägga fram följdförslag till princippropositionen. Enligt beslutet i Riksdagen skulle det nya Inkomstpensionssystemet vara autonomt, det vill säga vara skiljt från statens budget. Som en följd av detta flyttades betalningsansvaret för förtidspensionen, den nya garantipensionen och efterlevandepensionen från ATP-systemet och därmed AP-fonderna till statens budget. Då var det naturligtvis självklart, att pengarna skulle flyttas med från AP-fonderna. De framtida kostnaderna för detta beräknades till storleksordningen 350 miljarder. Alla partierna i Genomförandegruppen var överens om att begränsa överföringen till 258 miljarder. Detta blev också Riksdagens beslut.

Så var det, och är det, med detta. Vi socialdemokrater återställde alltså basbeloppet 1999 och vi gjorde det i ett steg. De ”stulna” 250 till 260 miljarderna som alla partierna, se ovan, var överens om att flytta över från AP-fonderna till statens budget är 258 och de överfördes därför att betalningsansvaret flyttades.

Det skulle kännas ganska bra om de ”hatinsändare” som har riktats mot mig nu kunde upphöra. Man kan naturligtvis kritisera moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna och socialdemokraterna för pensionsöverenskommelsen, men sluta med lögnerna. Det är min uppmaning till de skribenter som gör allt för att skada och mer eller mindre överlagt sprider sina ondskefulla påståenden.

Arne Kjörnsberg (s)