Girighet över alla gränser

Under sista hälften av 90-talet ledde jag en arbetsgrupp som den socialdemokratiska partistyrelsen tillsatt.Vår uppgift var bland annat att fundera på vad som kunde göras åt de då vanliga ”orimliga avgångsvederlagen”.
Gruppen kallades i medierna för fallskärmsgruppen. Skälet till att gruppen tillsattes var att upprördheten var stor för att direktörerna beviljades, eller beviljade varandra, jättelika avgångsvederlag. Det största vi i vår grupp då fann var på 58 miljoner. Det fick en direktör i ett skogsbolag när att han fick gå. Detta var dock bara det officiella skälet. Så småningom blev det känt att det var inte på det sättet. Direktören ifråga hade själv sagt upp sig. Varför styrelseordförande i det berörda bolaget beviljat avgångsvederlaget blev aldrig känt. I debatten krävdes då ofta att det skulle införas en särskild ”fallskärmsskatt”. Vi försökte förklara att detta inte var praktiskt genomförbart av det enkla skälet att då skulle avgångsvederlagen bara ”döpas om” till något annat. Vår argumentation gick i stället på linjen att bolagsstyrelserna och direktörerna borde besinna sitt ansvar. De borde inse att var man ledare så hade man ett särskilt ansvar. Nåväl – fallskärmarna försvann, men dessvärre ersattes de av andra konstiga konstruktioner. Det var bonusar eller väldiga pensionsavtal. Det största vi känner till var det som Barnevik fick på drygt 900 miljoner. Girigheten har som bekant inga gränser.

När jag började på mitt första arbete på 50-talet var ackordsarbete det vanliga på syfabrikerna i Borås och Sjuhäradsbygden. Sömmerskorna måste ha ackord för att jobba på., var uppfattningen bland direktörerna. Numera är det tydligen samma direktörer eller snarare deras efterföljare, som måste ha denna löneform för att göra bra insatser.

Denna vår pågår den största avtalsrörelser på flera decennier i vårt land. I vanlig ordning kräver arbetsgivarorganisationerna i stort sett lönestopp. Ja 3.9 procent är i varje fall för mycket anser exempelvis Teknikföretagen.
Tidningen Dagens Arbete (d.a.) har kollat löneutvecklingen på arbetstagarsidan och chefsidan inom de företag som tillhör arbetsgivarorganisationer Teknikföretagen. Mellan 2003 och 2005 steg den taxerade inkomsten för de 26 ledamöterna i Teknikföretagens styrelse med 83 procent. Arbetarna i de företag som dess chefer ledde steg under samma tid med drygt 6 procent. Sedan kommer dessa herrar som fått 83 procent och säger till de anställda – 3.9 procent är för mycket och dessutom vill vi ha öppningsklausuler. Öppningsklausuler innebär att man vill ha inskrivet i avtalet att man lokalt skall kunna förhandla om lägre löner och längre arbetstid än det centrala avtalet föreskriver. Förhandlingschefen för Teknikföretagen Karl-Olof Stenqvist, han som tycker att 3.9 procent löneökning för metallarbetarna är för mycket, har inga synpunkter på att ledamöterna i hans styrelse på tre år fått 83 procent. ”Vi äger inte den frågan. Det där måste göras upp på det enskilda företagen”.

Under många år har löntagarsidan tagit stort ansvar i löneförhandlingarna. Det har, tillsammans med den socialdemokratiska ekonomiska politiken, lett till reallöneökningar. Nu är det dags för direktörerna att försöka leva upp till rollen som ledare. De borde inse att det är orimligt att de som leder företagen har inte bara tjugo, utan trettio, fyrtio till och med femtio gånger så mycket i lön som de som arbetar i företagen de leder.