Wolodarski och partiet

I en artikel i DN 11.1. -06 resonerar Peter Wolodarski om hur vi socialdemokrater går till väga när vi skall välja en ny partiordförande och dessutom kallas jag ”ett slags partitaliban”.

Först några konstateranden
- Det skall villigt erkännas att vi socialdemokrater inte har så stor erfarenhet av att välja partiordförande. Som bekant gör vi det inte så ofta.
- Det är inte ett jobb som någon kan söka. Det är inte en verkställande direktör som skall rekryteras. Det är en partiordförande i Socialdemokratiska Arbetarepartiet som skall väljas. Det är inget jobb man söker. Det är ett förtroendeuppdrag.

Partiet kräver sina riter säger Wolodarski och det jag talar om är rörelsens kultur och mytologi fortsätter han. Mina enkla funderingar bygger i all enkelhet på dels att jag läst på, dels på erfarenhet hur vårt parti brukar göra.

Några exempel. Efter Per Albin Hanssons hastiga död hösten 1946 föreslog bland andra Ernst Wigforss, Östen Undén, Per Edvin Sköld och John Ericsson i Kinna att Tage Erlander skulle väljas till ny partiordförande. Erlander värjde sig på alla sätt. Sköld satte på något sätt punkt för diskussionen när han sade ”Erlander kan inte få vägra med hänsyn till äldre kollegor. Erlander får helt enkelt böja sig för partiets vilja”
Valet av Olof Palme 1969 hade på något sätt ”vuxit fram” under flera år. Efter mordet på Palme var det på något sätt naturligt att hans, under många år, nära medarbetare Ingvar Carlsson skulle ta över. Ingvar Carlsson har vid flera tillfällen offentligt sagt att han hade räknat med att lämna de stora politiska uppdragen samtidigt som Olof Palme avgick som partiordförande. Så blev det inte. När partiet kallade fick han ta på sig ansvaret. När Ingvar Carlsson på hösten 1995 meddelade att han ville avgå som partiordförande utbröt den stora diskussionen i massmedia. Det har blivit närmast en myt om hur många gånger Göran Persson sade nej. Det gjorde han förvisso - till massmedia. Men – och det är ett viktigt men – när valberedningens ordförande Sven Hulterström ställde frågan till Göran Persson så gjorde han som sina föregångare. Han ställde upp.

När det gäller resonemanget om privata skäl blir det nästan lite löjligt när Wolodarski lägger i min mun att det inte hjälper vilka skäl man har, man måste ändå ställa upp. Så är det inte. Den kandidat som har sådana skäl talar naturligtvis om dessa för valberedningens ordförande. Ordföranden i vår valberedning Lena Hjelm-Wallén är en omvittnat klok och aktad person som naturligtvis skulle lyssna på sådana skäl.

Kalla det rit. Kalla det kultur. Kalla det mytologi. Wolodarski får gärna påstå att min beskrivning mer bygger på myter än på verklighet. Jag vidhåller ändå min uppfattning och tillåter mig påstå, med all respekt för Wolodarski, att jag, efter mer än fyrtio år som aktiv socialdemokrat vet en del om hur det går till i vårt parti.